Det är ofta sagt att man kan se holistiskt eller linjärt på verkligheten. Och numera vet vi att all form av träning omformar vår plastiska hjärna. En simmares hjärna utvecklar de delar som behövs för simningen. En musikers hjärna utvecklar de delar som behövs för detta. När man lär sig nya språk utvecklas de delar av hjärnan som hanterar nya språk. Men detta gäller även det område som vi tränar mest varje dag: nämligen läsa och skriva. Muntliga kulturer tränar bara det språk som man spontant förstår via öronen. Dessa delar av hjärnan utvecklas mer än hos de som lär sig mest om språket via ögonen och som är medveten information som måste tolkas innan man förstått detta. Muntliga kulturer tänker och uppfattar verkligheten holistiskt utifrån den livsvärld de lever i. De tänker och tjänar li vardagen. Skriftspråkliga kulturer utvecklar det medvetna tänkandet och lämnar successivt det sätt som barn uppfattar världen med. En högutbildad har kraftiga strukturer i hjärnan som processar medveten språklig information. Men denna kan inte tänka som barn eller analfabeter gör. I muntliga kulturer har man helheten och tjänar livet, men har ont om detaljer. I skriftliga kulturer har man stora mängder detaljerer och försöker härska över tillvaron, men saknar helheten. En kreativ forskare, konstnär och entreprenör tänker som analfabeterna gör: nerifrån och upp. Medan den skriftlärde tänker uppifrån och ner. Och på grund av att hjärnan är plastisk kan inte den skriftspråkliga kulturen återgå till det kreativa tänkande som barn har i sitt liv. Så är det med allt vi lär oss: En simmare kan inte uppleva paniken av att inte kunna simma. En tennisspelare kan inte vara amatör, en hockeyspelare kan inte spela som en nybörjare gör osv. Vi har förlorat det holistiska tänkandet i utbildningen.

 

Det innebär att alla individer ser bara det i kulturen som man har lärt sig att se och allt annat utelämnas. Allt tänkande måste levas innan man förstår det. En muntlig kultur förstår inte den skriftliga kulturen för att man inte lever det livet. Men en skriftlig kultur förstår inte en muntlig kultur på grund av att man inte lever det livet. Den skriftspråkliga och den muntliga kulturen måste levas för att förstås. Men konstnären är den länk som kan delvis hoppa fram och tillbaka mellan dessa två världar av helhet och detaljer.