Eletyn kielen mailmasta

Vi bokstavligen trampar på den universella människan. Svenska språket vimlar av dessa universella sanningar. Bönder hemma i byn har i alla tider sagt: Det enkla är det svåra. Medan det svåra är enkelt. Naturen är enkel. Kulturen är komplicerad. Här några axplock om samma enkelhetens universella princip från flera kulturer, religioner och epoker. Enkelhet är den högsta formen av intellektualitet, skrev Leonardo da Vinci. Det är tvenne saker som aldrig Allmänheten kan läras: att förstå det simpla – och att ej förstå det obegripliga. Skrev J H Kellgren (1751-1795).
Sanningen har vi svårt att föreställa oss pga att den är så trivial och utan behov av beundran. Den är alldeles för nära inpå oss och möjlig för vem som helst att begripa. Därför ignoreras den och uppfattas som mindre eftersträvansvärd. Sanningen äger alla och envar fullkomligt jämlikt. Illusioner och vilseledda tankar sysselsätter människan till fullo, för där kan man finna subtiliteter, dunkelheter, åtråvärda objekt i all oändlighet. Skrev rationalisten Descartes för snart 400 år sedan. Allt svårt i världen kommer ur det lätta. Skriver Kinesiska tänkare. Enkelheten är konstens högsta höjd, skrev Walt Whitman. Jag har bara enkelhet att lära ut, skrev taoismens pappa Lao Tzu. Sanningen finns i enkelheten, och inte i mångfalden och förvirringen i tingens värld, skrev Isak Newton. Paul Coelho säger att vi har tappat kontakten med verkligheten, själva livets enkelhet. Livet är mycket enkelt. Men vi insisterar ständigt att göra det komplicerat. Skrev Konfucius. Exemplen kan tusenfaldigas. Konstnärer, religiösa och forskare har precis samma åsikt om vad enkelhetens princip innebär. All kulturrebellisk konst och alla religioner handlar om den universella människan, frigjord från kulturer. Koranläsarna som läser bokstaven gör det på samma sätt som ateisten, bokstavsläsaren och evolutionsbiologen Richard Dawkins, men saknar intellektualitet och är mer eller mindre analfabeter som leds av några maktfullkomliga män. De läser som djävulen som det står i Bibeln. Det finns gott om sådana bland ateister och religiösa. Richard Dawkins är bara en omtalad som studerar som evolutionsbiolog människan. Själva livet lämnas av naturvetenskapen och evolutionsbiologer utanför beskrivningen av människan. Lite trist är förstås detta faktum!

En kulturrebellisk konstnär har ofta närseende. Men saknar fjärrseende. Forskaren är nästan alltid en naturrebell och ser ofta miltals. Men saknar fullkomligt insikt i det som är nära.

Den postmoderna konsten är en känslig butler som bugar och bockar åt eliten och tjänar makten. Som i filmen The remains of the day (1993) där en butler servar korrekt, känslolöst och hängivet makten och avvisar alla personliga känslor som skulle kunna hota denna samhällsordning. Butlerns liv i filmen är en metafor av det sociala och hierarkiska livet som människan i flockgemenskapen befinner sig i som styrs av kulturens osynliga grammatik. En engelsk Lord äger slottet där han arbetar. Lord är en synonym för Gud. Förstås bara i den världsliga makten, som en jordisk avbild. Men dess egentliga motsats. De flesta förstår filmen som en gestaltning av en butlers liv, en form av självbiografi. Den i konsten obildade förstår konkret metaforen, som autister gör. Men själva berättelsen är det outtalade. Som alltid i god konst. Butlern representerar livet som flockdjur. Undertexten är självbiografin av en man som förstod sig själv bara i relation till samhället. Kvinnan i berättelsen är den frihet som ständigt erbjuds butlern, men han vill inte lämna det tjänande livet. Och irriteras därför över kvinnan som ständigt knackade på dörren till hans tjänsterum. Friheten hade alla möjliga orsaker för att försöka få kontakt med butlern. Men butlern hade alltid en enkel ursäkt och avvisade alltid tveklöst, som si bara så där gled han förbi mötespunkten. Han var tveklöst trogen och lojal den tjänst som getts honom av organisationen i det stora slottet där världspolitiken utformades. 

– Har du inga känslor? Frågade kvinnan.

Men visst fanns det en rädsla hos butlern som grund för det ständiga helt spontana och naturliga undanglidandet. Han fruktade friheten eftersom regeln var att den som gifter sig med en kvinna måste lämna sin tjänst som butler. Man kan inte vara oberoende och butler. Samtidigt. Butlern undvek alltid personligt ansvar och hade ingen åsikt i de frågor som Lordens organisation hävdade. Lordens kulturella organisation tog allt ansvar över både tänkande och moral. Lordens sällskap föraktade den lågt stående butlern. Lorden var en pronazi i 1930-talets England och sparkade judar i sin tjänst. Men det bekom inte en professionell tjänsteman, trots kvinnans skarpa protester. Men hennes röst undertrycktes av butlern. Lorden gav direktiv och butlern följde dessa. Han hade bara ansvar inför Lorden som bestämde moralen. Butlern försvarade sin neutrala position med att han bara var en betjänt i maktens korridorer. Den postmoderna konsten och filosofin är en samhällstjänande social konstruktion. Men man låtsas om något annat. Men det gjorde även butlern Anthony Hopkins (1937-) i filmen där han var hela sitt arbetsliv högste chef för en hel stab personal som skulle serva Lorden. En god tjänande förvaltare.

Själen är en evig analfabet som inte kan läsa eller skriva. Olärd. Vi måste känna, inte tänka, vårt hjärta. Det är med känslor vi förstår och blir nyskapande. För 6 000 år sedan fick vi en andra form av förståelse. Kunskap från hjärna och känsla av hjärta. Bokstav och ande i Bibeln. Kunskapens äpplen är texter. Livets träd är intuition eller bondförnuft. Texter begraver själen, skapar tvivel och självförakt. Från intellektuella analfabeter till känslomässiga analfabeter. Känslan förtvinar, bokstaven blomstrar. Talspråkskulturer ser det vardagsnära. Men ser inte långt. Akademiker och skriftkulturer har ett upphöjt fjärrseende. Men ser inte det jordnära nuflödet. Kultur- eller naturnära. Två sätt att se och förstå. Med bokstäver eller textlöst. Två kulturella spegelsalar skapas där vi ser oss själva. Det man ser inåt ser man även utåt. Talspråkets naturnära seende är det skapande. En livsform som vi föraktar. Skriftspråket återskapar människan. Två synsätt på livet styr hur vi väljer att betrakta våra gener. Konstnären har en idolgen som hen bekämpar. Samma gen hos ateisten är en giriggen. Livsvalet lägger grunden för vår moral, uppfattning om samhället och hur vi tolkar objektiva fakta. Så som vi väljer att förstå oss själva så förstår vi andra och hela samhället. Om vi avvisar logiska universella, himmelska världar återstår bara det sinneserfarna, en fri vilja och en blind evolution. Att studera samhället är att studera sin självinsikt. Som vi upplever oss själva så ser vi vår nästa. Andra sätt att se finns inte.

Bokstäverna utvecklar en tomhet, ett horror vacui som vi fruktar. Det skapar natur- och kulturrebellisk konst, vetenskap och tro. Alla tre är grenar på Livets träd. Kunskapens träd tillhör vår återskapande kultur. Berättelsen eller teorin  om livet. En härmapa som tror att kartbilden är detsamma som levt liv. Att tryckta ord är verkligheten. Människan är som två magnetplattor som alltid stöter bort varandra. Ett plus och ett minus. Parnassens manliga sken och det evigt kvinnliga som lyfter oss mot höga höjder.